Instal Steam
login
|
bahasa
简体中文 (Tionghoa Sederhana)
繁體中文 (Tionghoa Tradisional)
日本語 (Bahasa Jepang)
한국어 (Bahasa Korea)
ไทย (Bahasa Thai)
Български (Bahasa Bulgaria)
Čeština (Bahasa Ceko)
Dansk (Bahasa Denmark)
Deutsch (Bahasa Jerman)
English (Bahasa Inggris)
Español - España (Bahasa Spanyol - Spanyol)
Español - Latinoamérica (Bahasa Spanyol - Amerika Latin)
Ελληνικά (Bahasa Yunani)
Français (Bahasa Prancis)
Italiano (Bahasa Italia)
Magyar (Bahasa Hungaria)
Nederlands (Bahasa Belanda)
Norsk (Bahasa Norwegia)
Polski (Bahasa Polandia)
Português (Portugis - Portugal)
Português-Brasil (Bahasa Portugis-Brasil)
Română (Bahasa Rumania)
Русский (Bahasa Rusia)
Suomi (Bahasa Finlandia)
Svenska (Bahasa Swedia)
Türkçe (Bahasa Turki)
Tiếng Việt (Bahasa Vietnam)
Українська (Bahasa Ukraina)
Laporkan kesalahan penerjemahan
Plötsligt hörde jag ett svagt ljud utanför, som om någon rörde sig i mörkret. Först trodde jag att det var vinden som lekte med grenarna, men snart blev ljudet tydligare. Steg. Tunga, långsamma steg som närmade sig min dörr.
Innan jag hann reagera slog han till. En exploderande ljudbang fyllde luften när min dörr flög av sina gångjärn. Skeletor stormade in, hans närvaro tyngre än själva mörkret. Jag sköt iväg en pil som träffade honom i axeln, men han verkade inte ens märka det.
"Kom ut, lilla överlevare," väste han, hans röst lika kall som vintervinden. "Du kan inte gömma dig."
"Du borde inte ha byggt så nära mitt territorium," hånade han, medan jag desperat försökte samla mod att fly.
I sista stund lyckades jag kasta mig ut genom ett hål i väggen och började springa mot skogen. Bakom mig hörde jag Skeletors maniska skratt blandas med ljudet av min bas som brann till grunden.
Jag sprang, och sprang, och sprang. Även när jag var säker på att jag var ensam, kändes det som om hans stirrande ögon fortfarande följde mig. Skeletor hade inte bara tagit min bas den natten – han hade också lämnat mig med en mardröm jag aldrig skulle glömma.