Steamをインストール
ログイン
|
言語
简体中文(簡体字中国語)
繁體中文(繁体字中国語)
한국어 (韓国語)
ไทย (タイ語)
български (ブルガリア語)
Čeština(チェコ語)
Dansk (デンマーク語)
Deutsch (ドイツ語)
English (英語)
Español - España (スペイン語 - スペイン)
Español - Latinoamérica (スペイン語 - ラテンアメリカ)
Ελληνικά (ギリシャ語)
Français (フランス語)
Italiano (イタリア語)
Bahasa Indonesia(インドネシア語)
Magyar(ハンガリー語)
Nederlands (オランダ語)
Norsk (ノルウェー語)
Polski (ポーランド語)
Português(ポルトガル語-ポルトガル)
Português - Brasil (ポルトガル語 - ブラジル)
Română(ルーマニア語)
Русский (ロシア語)
Suomi (フィンランド語)
Svenska (スウェーデン語)
Türkçe (トルコ語)
Tiếng Việt (ベトナム語)
Українська (ウクライナ語)
翻訳の問題を報告
bland murar kalla, stelnade till grus,
stod Greve B med sitt gevär i hand,
och ödet höll i tidens band.
Didrik, ung och fri, sprang mot sin lott,
när Elliotte skrek: "SPRING! För allt du har fått!"
Men fotstegen var tunga, snabba men få,
hagelgeväret viskade: "Nu är det så."
Två skott smällde, himlen blev grå,
Didrik föll, marken tog emot hans vrå.
Greve B kom nära, mörk och tyst,
med geväret höjt, som om allt var ett visst.
Med ett sista andetag, en suck av skräck,
lades geväret mot Didriks bräckliga nack.
I munnen, där hans ord var födda och förtvinat,
nu ett skott, och livet försvann obevilat.
Tystnad föll som ett draperi,
och blodet blandades med skriet av fri.
Fredsborgs murar såg, de visste vad,
att våldets hand grep dagen utan nåd.