Mina fingrar darrar
efter alla sömnlösa nätter
under vilka själen sugits ut
ur mitt trötta ansikte

Vilket jag döljer inlindat i frätande livlöshet
Och med mina axlar insvepta
i den tunga manteln
tvingas jag krypa ihop på marken

I fosterställning ligger jag
utslagen och förvriden
torterad av alla blickar
Hur ska jag kunna reflektera
över vad jag ser, när jag drunknar
i känslan av att snart inte orka mer?

Titta bort! här finns inget att beskåda
... förrän jag fått nog! varför benåda?
för när jag hoppar fram
som clownen ur sin låda
i en mental självmordsexplosion

Frambringar en masspsykos
bara för att jag kan
sömnlös och svettig
håller jag drömmen vid liv
skjuter skallen av mina hjärnspöken
medan jag inser varför det som fanns
till sist försvann