hope ur mom will get a cancer and die

cw3lllll

i love you and i love your FFFFFFFFFFFFF

hope ur mom will get a cancer and die

-rep Känt Leider i flera år nu. Vi har spelat CS tillsammans så länge jag kan minnas – från gamla 64-tick servers till dagens CS2. Han har alltid varit en stabil lagkamrat, bra på att hålla nerverna i schack och sätta sjuka headshots. Men förra helgen förändrades allt.

Han bjöd hem mig för att "köra lite CS2 och testa nya updateringen." Jag tänkte att det skulle bli en chill kväll, som vanligt. Men när jag kom dit satt han redan vid datorn, endast iklädd kalsonger och ett headset, med ett svettigt flin över hela ansiktet. "Kom hit bror," sa han. "Det är dags för lite hands-on aim training."

Jag satte mig bredvid honom, men han gled närmare och började viska: "Vet du vad som är viktigast i CS? Tight movement och snabb reaktion... precis som i verkligheten." Hans hand gled över mitt lår samtidigt som han klickade fram en custom 1v1 server. "Ska vi värma upp lite... kropp mot kropp?"

Innan jag hann reagera lutade han sig fram, så nära att jag kände hans andedräkt mot min hals. "Det är overtime nu," viskade han hest. "Och jag tänker inte hålla igen." Hans hand smög sig högre upp, som en tyst SMG i närstrid, och han började gnugga sitt höft mot min som om vi redan duellerade på Dust2 site B.

Jag kastade mig bakåt från stolen, lyckades undvika hans rush och sprang ut genom dörren utan att ens ta på mig skorna. Sedan dess har jag bara kört solo queue. Skum snubbe.